Spårlöst
Spårlöst igår
Helena reser till Indonesien med Hanna Hedlund för att försöka hitta sin biologiska mamma. Helena var bara några månader gammal när hon adopterades från ett barnhem i Indonesien. Sedan barnsben har hon känt en känsla av tomhet, vilket resulterat i att hon missbrukat droger, trots en trygg uppväxt i en kärleksfull familj.
***************
Känner så mkt igen mig i programmet spårlöst. O nu när dem där var i Indonesien... Jesus.. känslo-tårar sprutar
Förstår att det kan va svårt för utomstående som inte är adopterade att förstå hur det är att söka sig tillb till sitt ursprung. Men det tänkte jag förklara lite. Stämmer nog inte överns på alla adopterade, men mångas berättelser om tomhet och sökandet efter "jag" känner jag igen. Jag vet vem jag är, jag känner mig trygg i den jag är. Men, ändå är det ngn tomhet som alltid finns där. En saknad pusselbit. Många adopterade berättar om saknandet av att "likna" någon. Det kan jag förstå. Jag har min, bror, vänner fr samma land, som liknar mig. Men känslan av att att bara gå in på Ica och se folk som ser "likadana" ut vet jag inte hur det känns. Känna samhörighet. Att inte kunna förklara vem av mamma lr pappa man e lik. Jag vet inte, jag kan inte svara på d. Tror det är svårt o förstå för andra...
Att jag jag nu äntligen får åka hem, hem till Indonesien, efter 30 år är det största jag har varit med om. Jag har så många frågor, kommer inte få svar på alla. Åker inte dit med förhoppning att hitta mina biologiska föräldrar lr släktingar. D tror jag inte jag kommer lyckas med, så d förväntar jag mig inte. Men att få se landet, få lägga ytterligare en pusselbit till mitt liv är något jag saknat, något jag längtat efter, något jag är nervös inför. O sen bara att få uppleva det land jag egentligen skulle kunnat ha levt i idag o all den glädje, misär, kultur, lukt, känsla, värme den för med sig. D är stort för mig. D största jag någonsin varit med om
Om 2 veckor åker vi hem
Jag har 2 mammor. En som gav mig livet, o en som lärde mig leva det
Helena reser till Indonesien med Hanna Hedlund för att försöka hitta sin biologiska mamma. Helena var bara några månader gammal när hon adopterades från ett barnhem i Indonesien. Sedan barnsben har hon känt en känsla av tomhet, vilket resulterat i att hon missbrukat droger, trots en trygg uppväxt i en kärleksfull familj.
***************
Känner så mkt igen mig i programmet spårlöst. O nu när dem där var i Indonesien... Jesus.. känslo-tårar sprutar
Förstår att det kan va svårt för utomstående som inte är adopterade att förstå hur det är att söka sig tillb till sitt ursprung. Men det tänkte jag förklara lite. Stämmer nog inte överns på alla adopterade, men mångas berättelser om tomhet och sökandet efter "jag" känner jag igen. Jag vet vem jag är, jag känner mig trygg i den jag är. Men, ändå är det ngn tomhet som alltid finns där. En saknad pusselbit. Många adopterade berättar om saknandet av att "likna" någon. Det kan jag förstå. Jag har min, bror, vänner fr samma land, som liknar mig. Men känslan av att att bara gå in på Ica och se folk som ser "likadana" ut vet jag inte hur det känns. Känna samhörighet. Att inte kunna förklara vem av mamma lr pappa man e lik. Jag vet inte, jag kan inte svara på d. Tror det är svårt o förstå för andra...
Att jag jag nu äntligen får åka hem, hem till Indonesien, efter 30 år är det största jag har varit med om. Jag har så många frågor, kommer inte få svar på alla. Åker inte dit med förhoppning att hitta mina biologiska föräldrar lr släktingar. D tror jag inte jag kommer lyckas med, så d förväntar jag mig inte. Men att få se landet, få lägga ytterligare en pusselbit till mitt liv är något jag saknat, något jag längtat efter, något jag är nervös inför. O sen bara att få uppleva det land jag egentligen skulle kunnat ha levt i idag o all den glädje, misär, kultur, lukt, känsla, värme den för med sig. D är stort för mig. D största jag någonsin varit med om
Om 2 veckor åker vi hem
Jag har 2 mammor. En som gav mig livet, o en som lärde mig leva det
Kommentarer
Trackback
